När jag var yngre, under just en viss period, så brydde jag mig otroligt mycket om vad folk sa om mig, speciellt bakom min rygg. Ganska lustigt är de dock då jag som liten alltid sket totalt i om någon inte tyckte om mig, jag var som jag var och så skulle det vara! Men under denna period kunde jag verkligen gå och grubbla i dagar på vad människor möjligtvis kunde ha emot mig, varför de sa som det sa, och vad jag hade gjort fel. Ibland kunde jag dra ner mig totalt på grund av det folk sa, och det snackades en hel del kan jag lova.

En dag tog jag upp detta med min pappa och sa som det var, och han märkte hur besvärad jag var över det hela.

Pappa: Varför bryr du dig om vad människor säger om dig?
Jag: Jo för jag vill ju inte att människor som inte känner mig ska tro en massa saker, och så ska de inte vilja lära känna mig på grund av det.
Pappa: Men människor som du inte känner och som dömer dig för något de hört, varför vill du ha något med dem att göra?

Kan lova att det blev en rejäl tankeställare, men en bra sådan. Började allt mer förstå att oftast var det inte den som det pratades om som det var fel på, utan de som faktiskt pratade. De kan inte ha mått bra av att känna behov av att  trycka ner andra människor. Det var en massa onödig energi som jag slängde ut på allt snack. Idag är jag som jag var när jag var liten, att jag inte bryr mig.
Självklart finns det vänner att ta råd från, då även jag kan ha dåliga vanor. Men aldrig att jag skulle grubbla ner mig i tankar om skitsnack, usch, fy och blä.

Om människor ger dig elaka kommentarer, eller pratar skit bakom din rygg, så tycker jag faktiskt synd om dem. De vet helt enkelt inte bättre. Så strunta i dem med hopp om att de en dag kommer förstå att i längden vinner man faktiskt inte på deras beteende, utan man vinner med ditt! :)